Jag skrev i en tidigare blogg om hur, särskilt när det gäller fotboll, att vara engelsman känns som om att vara en förlorare. Dessutom konstaterade jag att det faktiskt fanns lovande tecken på framgång den senaste tiden inom andra sporter, som t ex rugby och cricket.
Lovande tecken? My arse. Okej då, en tillbakablick över 2006, enligt en engelsk sportsfan:
Vi börjar med vinter-OS i Turin:
Vi engelsmän brukar ha det lätt under vinter-OS. Inga förhoppningar alls och alltså ingen stress alls. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken när jag fattade att jag inte längre kunde skryta till mina svenska kompisar över att Storbritannien vunnit fler guldmedaljer än Sverige sedan 1998. Men grattis, Sverige.
Jag råkade befinna mig i Sverige vid slutet av spelen och kunde inte låta bli att skratta om hur hysteriskt det blev. (En fråga bara: vilka av ni komma att bry sig om curling innan 2010?) Men hockeyguldet - ja - inte ens denne engelske misantropen kan förneka att det var någonting att gläda sig över. Även om Finland var turneringens bästa lag.
Nu blir det fotboll:
Ni som läser det här vet nog vad som hände under VM i somras. Ett rad bleka, oövertygande insatser som ledde till den förutsägbara förlusten i kvarten. Det blev ännu mer frustrerande för denne stackars bloggare, som hade försvarit Eriksson kunskaper, facit och kunnande för sina landsmän i åratal. Tack ska du ha, Svennis. (Han får forfarande 23.000 pund i veckan från engelska fotbollsförbundet.)
Svennis gick och Steve McClaren hoppade in. Efter en imponerande vänskapsmatch mot Grekland (4-0), så blev det... ingen stor skillnad. Vår sista tävlingsmatch i år slutade med förlust i Kroatien. På ett typiskt engelskt fiaskoartat sätt:
Premier League har nu blivit så förutsägbar att vissa journalister tycker att det är "den mest spännande säsongen på länge" när Chelsea har för en gångs skull lite konkurrens.
Fan, nu blir jag deppig. Jag fortsätter senare.
Andra bloggar om: sport, storbritannien, 2006
