En smärtfri VM-turnering

Ett liv utan hopp och utan förväntningar är utan tvivel inte värt att leva.

En VM-turnering utan hopp och utan förväntningar kan däremot kännas ganska roligt.

Damfotboll i England har en bedrövligt låg profil och vi som vet någonting alls om sporten fattar att England inte hör till favoriterna. Vi är ju med för första gången på tolv år. Alltså blev det en besvikelse när Japan kvitterade i sista minuten, men det kommer knappast att förstöra ens dag. Japan är ju rankad högre än vi (10:e respektive 12:a) och chansen till avancemang finns kvar. (Måste erkänna att jag inte sett ett dugg av matchen: jag var på jobbet och Match Of The Day börjar om tio minuter.)

I Sverige blir det ju annorlunda. Förväntningarna är högre och besvikelsen känns alltså tyngre. Mitt favoritord i detta sammanhang är "fiasko". Efter en snabb genomgång av både aftonbladet.se och expressen.se står det i "fiasko"-tävlingen Aftonbladet 0 Expressen 1. Jag blev faktiskt chockad att få läsa Aftonbladet-rubriken "Det märktes att vi hade sex med VM-debutanter", men tyvärr fanns ordet "med" inte med när jag läste den för andra gången.

Självklart önskar jag att damfotboll hade samma profil här som i Sverige. Visst är det ett tecken på att vi har fortfarande en lång resa kvar mot jämställdheten. Dessutom var Kelly Smiths insats det bästa från en engelsk spelare i en VM-turnering på länge.

Men ibland kan bristen på hopp och förväntningar vara nyckeln till ett sundare, lyckligare liv.

Andra bloggar om: damfotboll, england, japan, sverige, jämställdhet

Damfotboll och damn' football

Jobbade hemma idag och fick se premiären i damfotbolls-VM. Fick se ett snabbt och skickligt Tyskland krossa Argentina med osannolika 11-0. Tanken att England får möta tyskorna nu på fredag känns faktikst ganska skrämmande. Även om Argentinas försvar blev praktiskt taget osynligt ska Englands mittfält behöva vara vassare än någonsin förut bara för att klara sig med självförtroendet i behåll.

Men sänningen är ju att Englands landslag har redan åstadkommit en hel del bara genom att vara på plats i Kina. Medans Premier League är världens rikaste (om kanske inte bästa) fotbollsliga, verkar klubbarna inte visa något som helst intresse för sina kvinnliga kamrater.

Ett exempel (bland flera) är Charlton Ladies. Ett av de mest framgångsrika klubbar inom engelsk damfotboll, de har vunnit såväl ligan som FA-cupen tre gånger, och slutade trea förra säsongen. Att spelarna kunde vara stolta över ännu en lyckad säsong hjälpte inte när herrlaget klarade inte hålla sig kvar i Premier League. Budgeten måste granskas, nedskärningar kan inte undvikas och helt plötsligt hamnar Charlton Ladies i kylan. (Beslutet sparade kanske 250.000 pund, samtidigt som klubben sålde Darren Bent för 16 miljoner.)

Men hoppet finns kvar. Sponsorer har hittats och klubben lever kvar (fast utan flera nyckelspelare som landslagstjärnor Eniola Aluko och Casey Stoney).

Andra lag har det lite bättre, bl a Europamästarna Arsenal. Där finns flera damspelare anställda hos klubben i olika jobb. Men t o m deras tränare i tjugo år, Vic Akers, har som huvudsysselsättning att ta hand om herrlagets tröjor.

Därför vill jag hylla mitt landslag på damsidan. Även om de åker ut i gruppspelet har de åstadkommit betydligt mycket mer än deras manliga kollegor.

Andra bloggar om: damfotboll, England, Charlton, Aluko, Stoney

Det brittiska sportåret 2006, del 2

Efter att ha redovisat alla de brittiska storsegrar inom fotboll förra året blev jag deprimerad och kunde inte skriva på några dagar. Men nu är jag tillbaka, för att det finns gott om brittiska/engelska fiaskon inom andra sporter att beskriva.

Följande sporter och förolämpningar är ni, kära svenska läsare, förmodligen omedvetna om, men man behöver veta lite om dem för att kunna förstå hur det känns att vara en stackars, nedslagen engelsk sportsfan just nu.

Okej då, först tar vi cricket:

År 2005 blev i stort sett alla i England cricketfans. Anledningen till detta var att England slagit Australien för första gången på 18 år i The Ashes. Den pågick som vanligt i fem matcher (England vann med 2-1 i matcher med två oavgjorda) och rankades av de flesta experterna som den mest spännande cricketserien i historien. Dagen efter sista matchen samlades tusentals i Trafalgar Square för att hedra hjältarna.

Sverige kommer att vara olympiska mästare i hockey i tre år till. England behöll the Ashes i 463 dagar. Den sista matchen i bortaserien mot Australien spelas i skrivande stund (varje match tar 3-5 dagar). Australien leder med 4-0 i matcher och det kommer förmodligen att bli 5-0. Suck.

(Fast jag erkänner att Australien hade otur i åttondelsfinalen i fotbolls-VM blev jag lite glad. Går Australien längre än England i en fotbollsturnering är det lika bra att ge upp med sport.)

Vi avslutar med rugby:

En optimist skulle påstå att England fortfarande är världsmästare i rugby efter att ha vunnit VM-turneringen i Australien 2003.

En pessimist skulle notera Englands facit år 2006: nio spelade matcher, 3 segrar (mot Wales, Italien och Sydafrika), 6 förluster. Tänk hur det skulle bli om det fanns fler än fem sex topplag i rugby.

Här avslutar jag historien om hur ett land tappade sitt nyfunna självförtroende.

Andra bloggar om: sport, england, cricket, rugby, 2006

Det brittiska sportåret 2006, del 1

Jag skrev i en tidigare blogg om hur, särskilt när det gäller fotboll, att vara engelsman känns som om att vara en förlorare. Dessutom konstaterade jag att det faktiskt fanns lovande tecken på framgång den senaste tiden inom andra sporter, som t ex rugby och cricket.

Lovande tecken? My arse. Okej då, en tillbakablick över 2006, enligt en engelsk sportsfan:

Vi börjar med vinter-OS i Turin:

Vi engelsmän brukar ha det lätt under vinter-OS. Inga förhoppningar alls och alltså ingen stress alls. Jag måste erkänna att jag blev lite besviken när jag fattade att jag inte längre kunde skryta till mina svenska kompisar över att Storbritannien vunnit fler guldmedaljer än Sverige sedan 1998. Men grattis, Sverige.

Jag råkade befinna mig i Sverige vid slutet av spelen och kunde inte låta bli att skratta om hur hysteriskt det blev. (En fråga bara: vilka av ni komma att bry sig om curling innan 2010?) Men hockeyguldet - ja - inte ens denne engelske misantropen kan förneka att det var någonting att gläda sig över. Även om Finland var turneringens bästa lag.

Nu blir det fotboll:

Ni som läser det här vet nog vad som hände under VM i somras. Ett rad bleka, oövertygande insatser som ledde till den förutsägbara förlusten i kvarten. Det blev ännu mer frustrerande för denne stackars bloggare, som hade försvarit Eriksson kunskaper, facit och kunnande för sina landsmän i åratal. Tack ska du ha, Svennis. (Han får forfarande 23.000 pund i veckan från engelska fotbollsförbundet.)

Svennis gick och Steve McClaren hoppade in. Efter en imponerande vänskapsmatch mot Grekland (4-0), så blev det... ingen stor skillnad. Vår sista tävlingsmatch i år slutade med förlust i Kroatien. På ett typiskt engelskt fiaskoartat sätt:



Premier League har nu blivit så förutsägbar att vissa journalister tycker att det är "den mest spännande säsongen på länge" när Chelsea har för en gångs skull lite konkurrens.

Fan, nu blir jag deppig. Jag fortsätter senare.

Andra bloggar om: sport, storbritannien, 2006