En smärtfri VM-turnering

Ett liv utan hopp och utan förväntningar är utan tvivel inte värt att leva.

En VM-turnering utan hopp och utan förväntningar kan däremot kännas ganska roligt.

Damfotboll i England har en bedrövligt låg profil och vi som vet någonting alls om sporten fattar att England inte hör till favoriterna. Vi är ju med för första gången på tolv år. Alltså blev det en besvikelse när Japan kvitterade i sista minuten, men det kommer knappast att förstöra ens dag. Japan är ju rankad högre än vi (10:e respektive 12:a) och chansen till avancemang finns kvar. (Måste erkänna att jag inte sett ett dugg av matchen: jag var på jobbet och Match Of The Day börjar om tio minuter.)

I Sverige blir det ju annorlunda. Förväntningarna är högre och besvikelsen känns alltså tyngre. Mitt favoritord i detta sammanhang är "fiasko". Efter en snabb genomgång av både aftonbladet.se och expressen.se står det i "fiasko"-tävlingen Aftonbladet 0 Expressen 1. Jag blev faktiskt chockad att få läsa Aftonbladet-rubriken "Det märktes att vi hade sex med VM-debutanter", men tyvärr fanns ordet "med" inte med när jag läste den för andra gången.

Självklart önskar jag att damfotboll hade samma profil här som i Sverige. Visst är det ett tecken på att vi har fortfarande en lång resa kvar mot jämställdheten. Dessutom var Kelly Smiths insats det bästa från en engelsk spelare i en VM-turnering på länge.

Men ibland kan bristen på hopp och förväntningar vara nyckeln till ett sundare, lyckligare liv.

Andra bloggar om: damfotboll, england, japan, sverige, jämställdhet

Damfotboll och damn' football

Jobbade hemma idag och fick se premiären i damfotbolls-VM. Fick se ett snabbt och skickligt Tyskland krossa Argentina med osannolika 11-0. Tanken att England får möta tyskorna nu på fredag känns faktikst ganska skrämmande. Även om Argentinas försvar blev praktiskt taget osynligt ska Englands mittfält behöva vara vassare än någonsin förut bara för att klara sig med självförtroendet i behåll.

Men sänningen är ju att Englands landslag har redan åstadkommit en hel del bara genom att vara på plats i Kina. Medans Premier League är världens rikaste (om kanske inte bästa) fotbollsliga, verkar klubbarna inte visa något som helst intresse för sina kvinnliga kamrater.

Ett exempel (bland flera) är Charlton Ladies. Ett av de mest framgångsrika klubbar inom engelsk damfotboll, de har vunnit såväl ligan som FA-cupen tre gånger, och slutade trea förra säsongen. Att spelarna kunde vara stolta över ännu en lyckad säsong hjälpte inte när herrlaget klarade inte hålla sig kvar i Premier League. Budgeten måste granskas, nedskärningar kan inte undvikas och helt plötsligt hamnar Charlton Ladies i kylan. (Beslutet sparade kanske 250.000 pund, samtidigt som klubben sålde Darren Bent för 16 miljoner.)

Men hoppet finns kvar. Sponsorer har hittats och klubben lever kvar (fast utan flera nyckelspelare som landslagstjärnor Eniola Aluko och Casey Stoney).

Andra lag har det lite bättre, bl a Europamästarna Arsenal. Där finns flera damspelare anställda hos klubben i olika jobb. Men t o m deras tränare i tjugo år, Vic Akers, har som huvudsysselsättning att ta hand om herrlagets tröjor.

Därför vill jag hylla mitt landslag på damsidan. Även om de åker ut i gruppspelet har de åstadkommit betydligt mycket mer än deras manliga kollegor.

Andra bloggar om: damfotboll, England, Charlton, Aluko, Stoney